oh my god haha
Jag måste berätta om en rolig händelse som jag precis kom på. Några av mina vänner skulle åka till Los Angeles på semester i 2 veckor och de såg fram emot det väldigt mycket. Själv var jag fast i en massa jobb och arbetade i en Time- butik, för er som inte vet vad Time är så är det precis som en 7 eleven. Så mina kompisar åkte till Usa och festade och hade det asball medan jag var kvar i Sverige och jobbade. En dag på jobbet så hade jag inte mycket att göra. Jag tog en amerikansk skvaller tidning och stod bakom kassan och läste förfullt om alla kändisars liv. Jag vänder sida och plötsligt får jag syn på min kompis som hade åkt till L.A i skvallertidningen. Jag vara helt i chocktillstånd och kunde inte fatta hur hon hade hamnat där. Det var en stor bild på henne och sångaren Robbie Williams.
Tänk er själva i min sits, ni håller på och läser en massa skvaller om kändisar och plötsligt så dyker en av era kompisars ansikten upp i tidningen haha. Jag kunde inte tro det och senare på kvällen så pratade jag i telefon med en vän som bor i London, hon berättade att hon hade läst en vanlig tidning som våran metro och också sett våran kompis i den tidningen med Robbie Williams. Hon hade också hamnat i chocktillstånd eftersom hon satt och väntade på tåget i London haha.
De hade bara råkat gå på samma restaurang och alla papparazzi fotade och skrev sen att de var på en dejt. Sanningen är den att Robbie flörtade som fan med min vän medan hon totalt ignorerade honom.
Det roliga är att när min vän kom hem så var hon totalt ovetande om att hon hamnat i alla tidningar över världen, vilket var askul.
Ta alltid vara på dagen kära läsare, kärlek.
Pojkar bär blått och flickor bär rosa....
När vi födds beroende på vilket kön det är så får vi antingen rosa eller blåa kläder. Är det en pojke så bär han vanligtvis blått och är det en flicka bär hon rosa. Med pojkar är vi "tuffare" på sättet, vi tilltalar automatiskt pojkar med ord och meningar som; han är så tuff, cool, hjälte och krigare. Tjejer tilltalar vi med ord och meningar som; åh min söta lilla prinsessa, gud va söt du är. Man är generellt mer försiktig med flickor än vad man är med pojkar detta för att man "tror" att pojkar är "hårdare och "tuffare" av naturen, vilket inte är sant och att flickor är "passiva" och "hjälplösa". Sättet vi pratar på och behandlar killar på gör att de framstår som mer "hårdare och "tuffare" Tjejer ska leka med dockor, ta hand om dem, byta blöjor på dem och mata dem redan i en väldigt tidigt ålder exakt så som en mamma gör med sin baby i det verkliga livet.
På dagis finns det oftast "flick" och "pojk"- hörna där flickorna oftast leker med dockor och pysslar medan pojkarna leker med svärd, bilar och olika actionfigurer. Har ni någonsin tänkt på om en liten flicka ramlar och slår sig så är man försiktigare med henne och gullar mer med henne än om en pojke ramlar och slår sig!? När en pojke ramlar och slår sig så säger man oftast åt honom att resa sig upp och sluta gråta.
Språket är också en viktig skillnad på hur man pratar med de olika könen. Med en flicka pratar man generellt och automatiskt mycket mjukare i tonen medan med en pojke är man hårdare mot i tonen.
Barn tittar mycket på olika barnfilmer, flickor kollar mycket på prinsessfilmer där hon oftast blir "räddad" av den "modiga" prinsen medan killar kollar på spiderman och andra actionfigursfilmer. Detta sätter dock en grund för att killar ska vara den "modiga" prinsen, hjälten som alltid räddar den stackars hjälplösa flickan, prinsessan. Filmer i den vuxna åldern är exakt likadan. Hur många filmer har man inte sett där det oftast mer än 90% är alltid mannen som har huvudrollen, plus så är det alltid han som ska rädda den stackars hjälplösa kvinnan. Har ni sett tvärtom förutom "Catwoman" och "Tombrider" där det är kvinnan som räddar den stackars hjälplösa mannen, i think not!
Alla dem exemplen som jag tagit upp nu sätter en grund i våra tidiga ålder om hur man ska vara och betee sig beroende på vilket kön man har, det vill säga flicka och pojke. Detta tar dock inte slut där, det fortsätter tills vi blir vuxna och hela livet ut.
Jag tycker inte att det är fel att pojkar eller killar bär oftast blått eller att flickor och tjejer oftast bär rosa. Jag tycker däremot att man ska visa på andra alternativ. Att pojkar och killar ska få kunna bära både rosa och blått och tvärtom vad det gäller tjejer. Samma sak vad gäller leksaker, vi tror oftast att flickor vill leka med dockor just för att de är flickor, därför köper vi mycket dockor. Vi tror också oftast att pojkar vill leka med svärd, bilar och actionfugurer just för att de är pojkar, vilket är skitsnack enligt mig. Tro mig barn leker exakt med vilken leksak som helst om du ger dem det.
Men det vi alla gör nästan samma misstag i är att vi tror bara för att det är en pojke eller en flicka så är det redan förutbestämt om vilka färg på kläderna dem ska ha, vilka leksaker dem ska leka med och vilka filmer dem ska titta på.
Jag menar att om man påvisar båda könen andra alternativ än dem typiska "tjejsakerna" och dem typiska "killsakerna så kommer man även att förgöra och minska på våra könsroller och uppnå mer jämställdhet mellan båda könen. Tänk er det kanskte finns stackars pojkar som skulle vilja leka med dockor men vågar inte göra det på grund av att det är redan stämplat som en "tjejleksak".
Allt detta sätter en grund för våra olika könsroller. I och med det så vill jag säga att våra könsroller är inget mer än sociala konstruktioner som vi alla byggt ända från födslen, vilket jag nämnt ovan.
Men detta händer per automatik, det är inget som vi märker av att vi gör om man inte är medveten om våra olika könsroller. Det är inte konstigt att det är oftast mamman som är hemma med barnen och mannen som jobbar. Allt detta beror på hur vi behandlar våra barn och unga redan från födslen.
Tjejer ska ina rapa, tjejer ska inte spotta, tjejer ska inte sitta med särade ben, benen ska vara stängda, tjejer ska inte ha hår på kroppen, tjejer ska inte svära, tjejer ska inte vara aggressiva och ta för sig. Jag kan fortsätta i all oändlighet.
Jag tror på att det är jämställdt mellan könen ända tills vi födds. Efter att vi födds så skapas våra könsroller direkt. Det går inte att undgå det, om man inte öppnar ögonen och tar sig en rejäl titt på hur samhället ser ut.
Enda sättet får oss tjejer att ta makten tillbaka och sträva efter ett jämställdare samhälle är genom att medvetandegöra våra medmänniskor, både tjejer som killar. Ta mig inte fel, detta ligger inte på tjejernas och kvinnornas ansvar att göra. Detta ligger på allas ansvar både killar, män som tjejer och kvinnor.
Tjejer är inte blyga av naturen eller passiva och inte vågar ta för sig. Det är bara att de inte ges tillfällen och möjligheter till dem lika mycket som det ges till killar. Jag har jobbat på olika fritidsgårdar länge med högstadie och gymnasieungdomar. Där är det exakt samma sak. Det är inte exempelvis så att tjejer inte tycker om att spela biljard lika mycket som killar på fritidsgården. Det är bara att dem ges och får inte många tillfällen till att spela exempelvis biljard. Detta för att killarna alltid omringar biljardbordet.
Även i skolan ges det mer uppmärksamhet till killar detta på grund av att de är mer högljuda och då hamnar många tjejer i skymundan. Så för att nå detta komplexa problem så måste man börja medvetande göra människor, unga som vuxna.
Varför ska tjejer tjäna mindre pengar än killar när de har samma utbildning och lika mycket erfarenheter?
Varför ska tjejer alltid hålla tillbaka och vara rädda för att bli stämplade som "horer" när killar får gå lösa hur dem vill?
Varför ska det vara kvinnan som ska ta hand om hemmet, barnen, laga mat och mannen ska vara den som jobbar?
Är inte det att ta hand om hem, barn och hela hushållet också ett heltidsjobb? Det tycker jag men så resonerar inte samhället.
Jag tror verkligen på att vi kan uppnå jämställdhet men detta krävs att alla blir medvetna om våra sociala könsroller och fortsätter att sprida och utbilda och medvetandegöra varandra. Ensam är aldrig stark min kära vänner, tillsammans kan vi skapa något så himla mycket större än universum.
Slutligen måste jag tillägga en väldigt upprörande sak. Det har designats en så kallad "våldtäktstrosa" för tjejer, som tjejer kan köpa och ha på sig, vilket göra det svårare för våldtäktsmannen att våldta. Detta visar på hur samhället verkligen ser på kvinnor och män. Det visar att samhället har accepterat att tjejer och kvinnor blir våldtagna. Dem lägger ansvaret på kvinnan när det är mannen som är smutsig och sjuk!
Det är mannens syn på kvinnan som måste ändras inte att kvinnan måste skydda sig eller ha på sig en jävla "våldtäktstrosa"!
Mitt bästa råd främst till alla tjejer är att sluta aldrig att kämpa, kriga, kriga och kriga.
Och för alla er killar och män som läser detta, så är det dags för er att rannsaka er själva och hoppa på detta tåg och kämpa för ett mer jämställdare samhälle.
Back from nostalgitrippen
Oh my god säger jag bara. Kom hem för en stund sen och är helt slut. Sitter och varvar ner med en ciggarett och lyssnar på skön soul musik. Salomeh och hennes mamma lyckades inte övertala mig att åka andra attraktioner än dem jag är van vid att åka. Det blev dock en massa åkturer med balder, flumride, radiobilar och sagoslottet haha. Var alldeles genomblöt ända in till underkläderna efter fulmride. Det var nice med tanke på att solen stekte rejällt och jag blev torr väldigt snabbt.
Medan salomhes mamma och syskon var och åkte Kanon för kanske tionde gången så satt vi på en bänk utanför atraktionen och tittade på alla människor. Salomeh vände sig till mig och sa; Fan, förr i tiden var vi här och kollade på pojkar och nu är vi här och kollar på pappor. Så himla roligt sagt tycker jag, ligger mycket sanning bakom det hon sa haha.
Iallafall efter att ha åkt i några timmar var det dags att mata magen. Vi gick till en restaurang där de hade buffè med panpizzor. Det var helt sjukt roligt hur många panpizzor det blev för oss allihoppa. När man äter på buffè är det bäst att äta som om det inte finns någon morgondag, för det var exakt det vi gjorde.
Spelade ganska mycket på lyckohjulen också men blev tyvärr inga stjärnvinster alls denna gången. Den snålade mycket och ville inte ge mig något.
Slutligen vill jag ge salomeh ett stort tack. Hon har bekostat hela dagen för fem personer med åkpass, mat och hela rubbet. Trots att hon är en fattig student utan jobb. Stort tack min älskling!
För er alla andra där ute, sluta aldrig leva och håll hårt kvar vid det lilla barnet som finns inom alla er.
Peace out
Nostalgitripp
Sitter och väntar på att jag ska bli hämtad av salomeh, hennes mamma och hennes lillasyster. Salomehs lillasyster har fyllt 13 år i veckan och vi ska alla ta henne till Liseberg och fira henne. Det var längesen jag var där och jag känner fjärilar i magen. Det är ju sant ju äldre man blir desto räddare blir man för att åka saker.
Så i väntan på att dem ska komma sitter jag här och skriver lite, har på tvn samtidigt som jag skriver och det är serien "sjukhuset" på. Har aldrig tyckt om att kolla på de programmet. Det kanske beror på att jag generellt aldrig tyckt om sjukhus överhuvudtaget.
Men idag är det verkligen sommar, det är sol, sol och mera sol. Kommer att skriva mer sen när jag kommer hem om min nostalgitripp. Av alla atraktioner så vågar jag åka balder, lisebergsbanan och alla vattenatraktioner haha. Ja, jag vet, det var inte många jag vågade åka. Gillar dock spökhuset väldigt mycket, fast då ska man gå sent på kvällen då det är barnförbjudet.
Tycker det är viktigt att alltid ha kvar barnsinnet. Spelar ingen roll hur gammal man är. Har man kvar lita av barnsinnet så kan man fly undan den alldeles jobbiga och stressiga vuxenvärlden ibland.
Vi får väl se om jag lyckas falla för grupptrycket och våga åka dem andra atraktionerna haha. Nu när jag tänker tillbaka så minns jag att när jag var liten så vågade jag åka exakt allt. Jag kunde ramla och slå mig flera gånger men ändå så fortsatte jag att alltid resa mig, precis som alla andra barn. Salomehs mamma vågar åka exakt allting, förstår mig inte på hur äldre medelålders män och kvinnor vågar åka allting haha?
Satsar på att vinna en massa stjärnvinster idag dock. Förre året vann jag tre stjärnvinster på en och samma dag. Kom hem med 7kg chocklad. För varje person som kom hem till mig fyllde jag deras väskor och fickor med en massa chocklad. Det var sweet.
Nu ringer mobilen och jag måste springa ner.
Njut och ta vara på dagen!
War in the mind
Att vara arbetslös i dagens samhälle är inte lätt. Så många olika myndiheter och auktoriteter som man måste besöka och kontakta och även dem har man svårt att nå via telefen. Inte undra på att dagens ungdomar tappar hoppet om en fin framtid.
Om man frågar mig så har Sverige slutat satsa på dagens ungdomar. Man drar ner på allt fler fritidsgårdar, lärare och bra pedagoger mister sina jobb. Vart ska alla ungdomar ta vägen? Vem och vilka ska vara deras förebilder? Nu när fler ungdomsgårdar läggs ner så har ungdomar och tonåringar ingenstans att ta vägen. Istället kommer de att hänga på torg och gator till sena kvällen och till slut bli rastlösa att de gör något kriminellt eller olagligt.
Samhället är uppbyggt så att alla inte lyckas, endas de med bra förutsättningar klarar sin vardag. Hade en diskussion med en av mina vänner häromdagen. Jag försökte förklara för henne att jag inte längre tycker att det är konstigt att dagens ungdomar blir kriminella och att kriminaliteten ökar bland unga. När man inte accepteras i samhället eller inte släpps in på arbetsmarknaden så blir man illa tvungen att till slut ta till kriminella handlingar.
Ta mig som exempel, är utbildad fritidsledare och har arbetat med ungdomar i 5år. Är erbetslös sedan 6månader tillbaka. Arbetsförmedlingen är duktiga på att kalla mig till diverse informationsmöten tidigt på morgen som vara i ca 15min. Något som jag hade kunnat får hem på brev och läst hemma. Allt detta handlar om att myndiheter vill ha en viss kontroll och makt över den enskilde människan. Efter dessa ynkliga 15min så skall jag sitta i kö i två timmar för att få träffa min handledare på arbetsförmedlingen. När jag väl kommer in efter två timmar så går vi igenom vanliga grunduppgifter. Jag blir hysterisk!
Jag hittade en praktikplats på ett filmbolag för några månader sen. Det skulle spelas in en svensk långfilm som skulle visas på bio om ett år. Jag fick praktikplatsen och den skulle vara i ca 8 veckor. Jag var glad över att jag hade någon sysselsättning än att inte ha något att göra om dagarna alls. Jag kontaktar min handledare på arbetsförmedlingen och berättar genast denna glada nyhet med iver. Han svara genast tillbaka att han inte kan godkänna min praktik och detta på grund av att jag inte fyllt 25 år än, vilket jag gör i augusti. Jag svarade tillbaka; du kan inte mena allvar. Så du menar att jag hellre ska vara 100% arbetslös än att ha en sysselsättning på heltid?
Han svarade mig; Ja, det är en regel som vi har på arbetsförmedlingen och jag kan inte göra mycket mer åt saken.
Jag blev otroligt upprörd och var tvungen att till slut gå bakom ryggen på arbetsförmedlingen och gjorde min praktik samtidigt som jag sökte jobb. Detta är ett litet bevis på att systemet är uppbyggt helt fel. Tänk er alla gymnasieungdomar som tar studenten nu. Vart ska alla dem ta vägen? Inte finns det jobb och praktik kan dem glömma för det kommer inte arbetsförmedlingen att godkänna. Så vad finns då kvar för dessa ungdomar? Vad har vi att erbjuda dem? Hur ska dem få jobberfarenheter och en massa goda meriter och referenser om de inte ens får chansen till att få praktisera?
Om dagens ungdomar är våran framtid, borde inte vi satsa på dem då och öppna möjligheter och vägar för dem!?
Vi lever i ett samhälle där bara jag, en själv räknas. Vi tänker individualisktisk med andra ord jag, jag och jag. Vi är alla medmänniskor, vi alla lever med varandra men vi ser inte varandra. Tror att vi alla människor lever så hårt i våran egna bubbla att vi inte ser varandra, vi räcker inte ut en hand till varandra. Vi behöver vakna upp och spräcka varandras bubblor och verkligen leva som medmänniskor och se varandra.
Kom att tänka på en grej, har ofta tänkt på när man åker buss eller spårvagn så sitter alla för sig själva och är helt tysta. Vi människor är så ovana att prata med någon vi inte känner så om någon skulle komma och sätta sig brevid en på bussen eller vart det än nu är och börja prata med en, så skulle vi tänka; fan vilken konstig människa det är!
Skulle det inte kunna vara tvärtom, att det är konstigt att man inte pratar eller hälsar på människor man inte känner!?
Det enda jag vet är att jag skulle faktiskt uppskattat att någon hälsar eller säger hej, goddag eller vad som helst till mig på stan. Jag tror att det handlar om rädsla och att man är för rädd att sticka ut eller verka "konstig" och "onormal". Men låt mig då fråga er vad är "normalt" , hur definierar man det och enligt vem?
Och här hamna man!
Ja, vad ska man säga om detta. Nu har jag hamnat här som säkert många andra arbetslösa eller ska jag säga arbetssökande. Ja, arbetssökande låter mindre hopplöst haha för det är så man känner sig, hopplös.
Att spendera sin tid på att skriva kommer säkert att förnya mig på många sätt. Nu kan jag säga till arbetsförmedlingen nästa gång att jag spenderar all min tid åt att skriva blogg och dela tankar med liksinnade. Undrar dock över deras reaktion haha. Två och ett halvårs högskole -utbildning för vadå? Men visst är det lite spännande ändå, att inte veta vart man kommer att hamna eller hur framtiden kommer att se ut. Vad ska hända med alla människor i detta krissamhälle?
Kommer vi alla att hamna ett steg bakåt nu i vår egna lyckotrappa?
Det jag definitivt vet är att målen kommer att vara mycket svårare att nå. Men livet vore inte livet om allting vore lätt heller.
Det ni läsare kan förvänta er av mig är att jag alltid kommer att vara ärlig i mitt skrivande. Kan dock bli för djup i mina tankar ibland vilket å andra sidan speglar min personlighet. Det kommer skrivas om livet, smärtan, kampen och glädjen.
Men nu har min bloggoskuld tagits haha och detta tycker jag är något att hurra för :)
Until next time, peace out
Att spendera sin tid på att skriva kommer säkert att förnya mig på många sätt. Nu kan jag säga till arbetsförmedlingen nästa gång att jag spenderar all min tid åt att skriva blogg och dela tankar med liksinnade. Undrar dock över deras reaktion haha. Två och ett halvårs högskole -utbildning för vadå? Men visst är det lite spännande ändå, att inte veta vart man kommer att hamna eller hur framtiden kommer att se ut. Vad ska hända med alla människor i detta krissamhälle?
Kommer vi alla att hamna ett steg bakåt nu i vår egna lyckotrappa?
Det jag definitivt vet är att målen kommer att vara mycket svårare att nå. Men livet vore inte livet om allting vore lätt heller.
Det ni läsare kan förvänta er av mig är att jag alltid kommer att vara ärlig i mitt skrivande. Kan dock bli för djup i mina tankar ibland vilket å andra sidan speglar min personlighet. Det kommer skrivas om livet, smärtan, kampen och glädjen.
Men nu har min bloggoskuld tagits haha och detta tycker jag är något att hurra för :)
Until next time, peace out
