warinthemind

Om man frågar mig så har Sverige slutat satsa på dagens ungdomar. Man drar ner på allt fler fritidsgårdar, lärare och bra pedagoger mister sina jobb. Vart ska alla ungdomar ta vägen? Vem och vilka ska vara deras förebilder? Nu när fler ungdomsgårdar läggs ner så har ungdomar och tonåringar ingenstans att ta vägen. Istället kommer de att hänga på torg och gator till sena kvällen och till slut bli rastlösa att de gör något kriminellt eller olagligt. 

Samhället är uppbyggt så att alla inte lyckas, endas de med bra förutsättningar klarar sin vardag. Hade en diskussion med en av mina vänner häromdagen. Jag försökte förklara för henne att jag inte längre tycker att det är konstigt att dagens ungdomar blir kriminella och att kriminaliteten ökar bland unga. När man inte accepteras i samhället eller inte släpps in på arbetsmarknaden så blir man illa tvungen att till slut ta till kriminella handlingar. 

Ta mig som exempel, är utbildad fritidsledare och har arbetat med ungdomar i 5år. Är erbetslös sedan 6månader tillbaka. Arbetsförmedlingen är duktiga på att kalla mig till diverse informationsmöten tidigt på morgen som vara i ca 15min. Något som jag hade kunnat får hem på brev och läst hemma. Allt detta handlar om att myndiheter vill ha en viss kontroll och makt över den enskilde människan. Efter dessa ynkliga 15min så skall jag sitta i kö i två timmar för att få träffa min handledare på arbetsförmedlingen. När jag väl kommer in efter två timmar så går vi igenom vanliga grunduppgifter. Jag blir hysterisk!

Jag hittade en praktikplats på ett filmbolag för några månader sen. Det skulle spelas in en svensk långfilm som skulle visas på bio om ett år. Jag fick praktikplatsen och den skulle vara i ca 8 veckor. Jag var glad över att jag hade någon sysselsättning än att inte ha något att göra om dagarna alls. Jag kontaktar min handledare på arbetsförmedlingen och berättar genast denna glada nyhet med iver. Han svara genast tillbaka att han inte kan godkänna min praktik och detta på grund av att jag inte fyllt 25 år än, vilket jag gör i augusti. Jag svarade tillbaka; du kan inte mena allvar. Så du menar att jag hellre ska vara 100% arbetslös än att ha en sysselsättning på heltid?

Han svarade mig; Ja, det är en regel som vi har på arbetsförmedlingen och jag kan inte göra mycket mer åt saken.

Jag blev otroligt upprörd och var tvungen att till slut gå bakom ryggen på arbetsförmedlingen och gjorde min praktik samtidigt som jag sökte jobb. Detta är ett litet bevis på att systemet är uppbyggt helt fel. Tänk er alla gymnasieungdomar som tar studenten nu. Vart ska alla dem ta vägen? Inte finns det jobb och praktik kan dem glömma för det kommer inte arbetsförmedlingen att godkänna. Så vad finns då kvar för dessa ungdomar? Vad har vi att erbjuda dem? Hur ska dem få jobberfarenheter och en massa goda meriter och referenser om de inte ens får chansen till att få praktisera?

Om dagens ungdomar är våran framtid, borde inte vi satsa på dem då och öppna möjligheter och vägar för dem!?

Vi lever i ett samhälle där bara jag, en själv räknas. Vi tänker individualisktisk med andra ord jag, jag och jag. Vi är alla medmänniskor, vi alla lever med varandra men vi ser inte varandra. Tror att vi alla människor lever så hårt i våran egna bubbla att vi inte ser varandra, vi räcker inte ut en hand till varandra. Vi behöver vakna upp och spräcka varandras bubblor och verkligen leva som medmänniskor och se varandra.

Kom att tänka på en grej, har ofta tänkt på när man åker buss eller spårvagn så sitter alla för sig själva och är helt tysta. Vi människor är så ovana att prata med någon vi inte känner så om någon skulle komma och sätta sig brevid en på bussen eller vart det än nu är och börja prata med en, så skulle vi tänka; fan vilken konstig människa det är!

Skulle det inte kunna vara tvärtom, att det är konstigt att man inte pratar eller hälsar på människor man inte känner!?

Det enda jag vet är att jag skulle faktiskt uppskattat att någon hälsar eller säger hej, goddag eller vad som helst till mig på stan.  Jag tror att det handlar om rädsla och att man är för rädd att sticka ut eller verka "konstig" och "onormal". Men låt mig då fråga er vad är "normalt" , hur definierar man det och enligt vem?